1831 18 mars: Kursmeden Carl Fredriksen från Fredrikstad i Norge
- misshandel, stöld av hattar och misstänkt häststöld.

Kronolänsman Bergqvist anklagade vid tinget Carl Fredriksen från Fredrikstad i Norge för att den 15 mars ha, på allmän landsväg, överfallit och slagit Johannes Andersson från säteriet Lilla Attorp och Olof Eriksson i Siggagården. Bägge hade fått blånader och blodviten. Dessutom hade Fredriksen stulit deras hattar. Kronolänsman Bergqvist begärde även att Fredriksen skulle bevisa att han ägde den häst som han hade med sig vid tillfället ifråga.
Johannes Andersson berättade först för tinget, att då han på aftonen den 15 mars varit på hemväg från Kedums marknad, hade Fredriksen och två andra personer åkt förbi honom på prästvägen. Då hade Johannes endast frågat vad eller vilka de var, eftersom de åkte så fort. Kort efter detta återvände de två som åkte, av vilka den ene utan att säga något gav Johannes en slag med en påk eller ett ski så att han föll i diket. Då hade en av dem yttrat: "Nu kan den ha fått nog". Därpå satte sig de resande i släden och åkte efter den andre målsägaren, utan att Johannes vet vad som därefter hände.
Olof Eriksson berättade att Fredriksen och två andra manspersoner med stake eller piska tillfogade honom flera slag så att blodvite uppkom. Detta skedde på prästvägen vid Kedum den 15 mars. Vid samma tillfälle rev dessa personer upp kläderna på honom så att han därigenom förlorade sin plånbok, i vilken det funnits 24 skilling Banco. Olof kunde däremot inte påstå att det var Fredriksen och hans vänner som tog plånboken eller om den kom bort på annat sätt. De stal även Olofs hatt och la den i släden. Efter en åttondels mil ungefär, blev de tvungna att stanna på grund av att de hindrades av snö, de spände ifrån hästen och lät släden stå. Efter ytterligare ett stycke släppte de hästen, vilken Olof tog hand om, och även släden, samt tog dem i förvar och hade dem med nu på tingsstället.

Fredriksen hördes härefter. Han var lång till växten, med svart hår och bruna ögon. Han berättade att han var född 1793 i Finland, i Ekenäs i Nyland, och att faderns namn var Carl Fredricssen och moderns Anna Greta Hindricsdotter och att bägge var döda. Fredriksen vistades i hemmet tills han var 17 år. Därefter var han gesäll hos en kursmed på födelseorten och senare även i Tavastehus. Som gesäll reste han sedan i Norge, Sverige och Danmark och gifte sig sedan på födelseorten med Gustafa Pettersdotter. De vistades där till 1824, då de reste till Fredrikstad i Norge där de bodde till dess branden där inträffade 1830. De begav sig då till Karlshamn, varifrån han nu kommit på sin väg tillbaka till Fredrikstad.
Fredriksen visade upp ett pass utfärdat 25 oktober 1830 i Norge för resa till Karlskrona. På passet fanns även tecknat att han varit i Uddevalla, Alingsås, Borås, Halmstad och Karlshamn.
Fredriksen förnekade anklagelsen om överfall och misshandel samt stöld av hattarna. Dessutom nekade han till att ha haft släde och häst.

Då det frågades vilka personer Fredriksen haft i sällskap, svarade Olof Eriksson att den tilltalade vid anträffandet uppgav att han natten mellan den 15 och 16 låg på hemmanet Gråslätt i sällskap med en person som kallade sig Sven i Håsten. Olof hade också fått höra att Anders Svensson i gästgivargården Olunda, enligt vad någon sagt, ska ha yttrat att en person samma afton som marknaden hölls, klockan 11 på aftonen kom till Arentorp och sa att han haft bråttom. Han hade begärt skjuts till Olunda och också fått det. Denne person hade kallat sig Pålemagnus, och han hade ankommit till Olunda klockan 1 på natten. Pålemagnus hade där träffat en bekant soldat vid namn Wig, vilken frågat vart de andra tagit vägen, och nämnde även Sven i Håsten.

Kronolänsman inlämnade ett skriftligt anförande till tingsrätten. Det var undertecknat av Sven Andersson i Håsten, Björke socken, tjänstedräng hos Wigelius i Vänersborg, och han berättar att han reste från Vänersborg för patron Wigelius räkning, för att tinga spannmål. Då kom han att tala med några bönder på aftonen på Kedums marknad. Då Sven reste därifrån kom folk och gav sig på honom och flera andra med hugg och slag, så Sven blev tvungen att lämna både släde och häst. Till tinget hade Sven skickat Anders i Olunda för att ta rätt på hans häst, som var ett svart sto, tre år gammalt. Släden var omålad och selen blåmålad med järnrank och nya lädertömmar, bogträna var rödmålade. Dessutom låg sadelgjordsväv och ett täcke i släden.

Kronolänsman Bergqvist begär nu vittnesförhör eftersom Fredriksen nekar till anklagelsen.
Anders Eriksson berättade att han den aktuella kvällen sett tre personer, och att en av dem vid tillfället varit lika klädd som den tilltalade. Bråket hade skett på prästvägen en bit från Kedums by, och en av de tre slog Olof minst en gång. Han hade inte sett när Johannes blev slagen. Efter slagsmålet hade han mött både Olof och Johannes vilka varit blodiga, och Olofs kläder sönderrivna.
Anders Johansson berättade att han kvällen ifråga såg tre personer, av vilka en klädd som den tilltalade, åka på en släde och att någon av dem hoppat av släden och slagit Olof. Han hade inte sett några andra främmande personer i grannskapet.
Jonas Andersson berättade exakt lika som Anders Johansson, med undantag av att han var säker på att Fredriksen var en av de tre personerna som åkte på släden.
Anders Larsson hade inte varit närvarande vid slagsmålet utan endast då man återfann släden ute på fältet, och två hattar låg i den, av vilka den ena tillhörde Olof.
Per Svensson hade sett tre personer åka på släden, av vilka två hoppat av och slagit bägge målsägarna så att blodviten uppkom, och att Olofs kläder blev sönderrivna. Han hade även sett när hattarna hittades i släden.

Efter vittnesberättelserna anklagade Fredriksen dessa för att vara jäviga, då de varit de som överfallit och slagit honom på marknaden. Dessutom ville han inkalla egna vittnen.
Rätten konstaterade att bägge målsägarna ännu hade flera synliga blåmärken i ansiktet.

De beslagtagna saker som Fredriksen skulle ha haft då han var i sällskap med de två personer som ännu inte gripits, uppvisades och värderades av rätten.
Det var en häst, en sele, en skrinda, ett täcke, Olofs hatt och Anders Erikssons hatt, detta värderades till sammanlagt 26 Riksdaler och 16 skilling. Fredriksen hade inget att invända mot det uppskattade värdet. Någon ägare till sakerna, förutom hattarna, hade ännu inte anmält sig.

Kronolänsmannen begärde uppskov med målet till morgondagen, då han trodde att han skulle kunna skaffa bättre bevisning. Rätten godkände detta.

Då samtliga dagen efter inställde sig, begärde Bergqvist ytterligare vittnesförhör.
Olof Persson berättade att den s k Pålemagnus, som sade sig bo i Vittene, kom till honom omkring klockan 11 den aktuella aftonen. Pålemagnus hade då begärt att vittnet skulle skjutsa honom till Olunda. Olof hade bett honom stanna över natten men Magnus sa att han inte kunde eftersom hans kamrat var före honom och att han hade Magnus häst med sig. Olof skjutsade Magnus till Olunda där en soldat Wig fanns och hade två hästar med sig, men bara en släde. Magnus hade på vägen dit berättat att han fått stryk på marknaden. På Olofs fråga hur han kunde hamna så långt från vägen som hos honom, svarade Magnus att han inte visste det. När de kommit till Olunda hade Magnus böjt sig på knä brevid Wig som sov på golvet, och viskat till honom: "Sven har mistat sin häst".
Anders Carlsson sa att han inte visste något om slagsmålet eller händelserna i övrigt. Däremot såg han den tilltalade gå vid den släde som de två andra personerna åkt i, samt att han från Nedergården i Vara även åkt med i släden. Han tilla också att det stället låg ungefär mitt emellan marknadsplatsen och det ställe där slagsmålet ska ha skett.
Johannes Jonsson lämnade in ett skriftligt vittnesmål. På marknadsdagens afton hade två karlar kommit och knackat på hans dörr, och han bad sin flicka öppna. Då hon släppt in dom sa dom till henne att genast stänga dörren. De bad om nattkvarter och sa att de blivit överfallna av en hop folk som hade gärdsgårdsstörar och alpinnar att slåss med. Den ene sa att han blivit avkastad av sin häst så han blivit tvungen att lämna den. Han hade sprungit fram till Sven och åkt med honom, och då de åkt ett stycke upptäckte de folk efter sig. De fick springa ifrån både häst och släde. Johannes hade frågat vilka de var, och den ene uppgav då att han hette Sven och var bryggardräng från Vänersborg, och att han varit ute för sin husbondes räkning. Den andre ville inte tala om vem han var. Och på tillfrågan om de kände varandra sa de att de var mycket bekanta. Då de gick frågade de efter vägen till länsman. Johannes tilla att den ene av dem som var inne hos honom den kvällen var den tilltalade, och att de när de gick ifrån honom på morgonen gick i sällskap så länge han kunde se dem.

Länsman Bergqvist lämnade in en skriftlig vittnesattest till. I den omtalar Johan Sven Johansson att han, när han gick från Kedums marknad, sett tre personer mitt för Kopparslagaregården, den ene var klädd i blå foderpäls med skärp, den andre i grön syrtut och skärp och den tredje i ljusgrå kappa. Dessa personer överföll vittnet och hans granne Anders Jonsson med hugg och slag, och efter det reste de så fort sin väg att de inte kunde få tag i dem.

Fredriksen medgav nu att han varit inne hos vittnet Johannes Jonsson, precis som denne uppgivit, men han förnekade att han vid samma tillfälle sagt att han varit med i något slagsmål.
Eftersom den tilltalade fortsatte att neka till anklagelsen begärde länsman Bergqvist ytterligare uppskov för bevisnings anskaffande.

Målet uppsköts till den 15 april.
Då rätten samlats och målet ropats upp kom alla inblandade utom Fredriksen. Det upplystes att han troligen avvikit och åter begivit sig till Norge.
Åklagaren begärde vittnesförhör med Anders Svensson i Olunda. Denne berättade att den s k Pålemagnus, eller Magnus Hedenberg, tillsammans med Sven i Håsten och soldaten Wig, på aftonen före Kedums marknad, den 14 mars, kom till vittnets hem och låg över natten. Dessa personer hade både vid ankomsten och avresan varit i sällskap och hade varsin häst med sig. Wig hade återkommit ca 11 på kvällen den 15:e och hade då sin egen och Pålemagnus hästar med sig. Pålemagnus hade återkommit vid tretiden på morgonen efter med skjuts och Sven hade kommit gående vid sjutiden samma morgon. Sven sa då att han förlorat sin häst och släde. Vittnet vet att den häst Sven hade med sig till Olunda är samma häst som vistats upp och värderats vid tinget. Sven hade bett Anders återskaffa hästen om det var möjligt. Samtliga nämnda personer sa att de på resan från Kedums marknad både fått stryk och slagits, samt att Wig var svullen på båda händerna och Magnus Hedenberg hade en blånad i ansiktet.

Både länsman och målsägarna förklarade att de i anseende till svårigheten och osäkerheten om man kunde få tag i Fredriksen, fann sig nödsakade att avstå från att fullfölja målet.
Rätten avskrev därför målet.

Ja, så kan det gå i ett brottmål!

1829 14 januari: Carl Olofsson i Naum
- anklagad för fylleri vid tinget

Kronolänsman Bergqvist anklagar Carl Olofsson för att vara "överlastad av starka drycker" inför tinget. Carl nekar till att vara berusad, och på åklagarens fråga svarar nämnden att de inte kan avgöra om den tilltalade är drucken. Bergqvist begär därför vittnesmål av de tre herrarna kaptenen L Örnsköld, löjtnanten Axel Örnsköld och hovrättsauskultanten J G Sandahl, som alla tre är närvarande vid tinget.
L Örnsköld säger att han anser att den tilltalade är oredig, men därför kan han inte säga om detta beror på starka drycker eller av någon annan orsak, helst eftersom han bara sett Carl en gång förut och då var han något redigare än nu.
Axel Örnsköld säger att han ofta sett den tilltalade och då, liksom nu, funnit att hans sätt är ytterst hövligt, men att han inte kan säga om Carl nu är rörd av starka drycker, eftersom han inte sett honom förtära några sådana.
Sandahl säger sig aldrig förut ha sett Carl Olofsson, och därför kan han inte uttala sig om hans sätt att uppföra sig nu är medfött, eller om det beror på starka drycker. Men han anser att den tilltalade, såsom människa i allmänhet betraktad, förefaller honom oredig.

Åklagaren överlämnade målet till nämndens prövning.
Efter överläggningar beslöt nämnden att Carl inte kunde dömas för fylleri, eftersom ingen bestämt kunde intyga att han var berusad.

Ännu en som blev frikänd! Men man kan ju undra hur det var med nykterheten hos övriga närvarande, när de inte ens kunde avgöra om han druckit något.

1830 22 januari: Anders Jonsson från Lilla Lund
- anklagad för fylleri vid tinget

"Framforslades" inför rätten Anders Jonsson från Lilla Lund. Han befanns vara i största grad drucken. Kronolänsman Bergqvist yrkade ansvar å honom för fylleri, och rätten sa åt honom att inkalla Anders "då denne bliver redig".

Den 13 februari anmäler länsman inför rätten att Anders inte kunnat hittas med någon kallelse till tinget, utan skall enligt uppgift ha rest till Göteborg. Rätten gav då länsman i uppdrag att låta kalla Anders till nästa ting, om han ansåg sig föranlåten.

Här var det ingen tvekan om fylleri! Men det verkar inte som om rätten anser det riktigt nödvändigt att ta upp igen.

1830 4 september: Vallackaren Wilhelm Roos och hans fru Anna Maria Roos från Naverstad
- anklagade för otillåtet kringstrykande, häxeri och stöld

Länsman Bergqvist anklagade vallackaren Wilhelm Roos och hans fru Anna Maria Roos, född Holm, för otillåtet kringstrykande, häxeri och stöld från torparänkan Brita Svensdotter i Kalvhagen under Ryda prästgård.
De anklagade och änkan samt hennes dräng Johannes Jansson inställde sig för tinget. Brita Svensdotter inlämnade en skriftlig berättelse:

"Onsdagen den 25 augusti på förmiddagen kom ett okänt kvinnfolk in och fick veta att min ko var sjuk, samt gick genast efter sin följeslagare, vallackaren Roos. Han kom och sa att om han inte får bota kreaturet så dör det. Jag frågade om han kunde och han svarade, varför skulle inte jag kunna det. Därpå gav han henne något in. Därefter bad han att få köra sin kärra till logen och ligga på logen om natten, varefter hela sällskapet, 10 personer, kommo in. De bad om mat som de också fick. Strax därefter begärde de ägg, de fick åtta, samt en höna som de också fick. Slutligen bad de om potatis som också lämnades till dem. Om aftonen begärde de mjölk som de fick. På eftermiddagen kom Roosens hustru och sa att min ladugård var förgjord av onda människor, korna hade varit mjölkade av onda människor fast jag inte förstått det. Dessa onda människor hade gått omkring ladugården i tre torsdagskvällar och mätt den tre gånger med en tvinntråd. Där fanns nedgrävda olyckor och motgångar, men om jag ville hålla tyst och stilla skulle hon bota det. Därpå bad hon om en duk och en kjortel, en skjorta och ett par strumpor, en sjal samt ett förkläde, en trådhärva och ett blårandigt kläde. Efter det bad hon mig ta in korna i fähuset, följde mig dit, tog en kniv i handen, skar stycken eller flisor ur väggen vid kons huvud. Hon bad mig sen laga till de förenämnde klädespersedlarna, frågade om jag och torparen Johannes på Marieberg under Rylanda, som var hos mig, ligga tillsammans. Jag svarade då nej, och då sa hon att vi skulle båda sova på ifrågavarande kläder. Morgonen därefter bad hon oss följa sig till fähuset, medtaga en stol dit och kläderna. Hon la kläderna på stolen, knöt knuten på en tråd och bad oss läsa Fader vår under densamma. Därpå begärde hon att Johannes skulle borra ett hål med en navare i tröskeln. I detta hål la hon någonting och det slogs sedan igen, men om vi skulle flytta skulle vi ta upp det.
Därefter bad hon oss tugga på tråden, och då kände vi inga knutar. Hon sa därefter att hon skulle ha kläderna med sig och offra bort olyckorna på fyra korsvägar, varefter jag på 14:e dagen skulle få igen dem. Den dagen skulle någon komma klockan 9 eller 10 på dagen. Denna person skulle vara den vållande till olyckorna. Han skulle begära att få låna tre tråg, en töm, en kappe eller halvskäppa och ett ystekar, men detta borde han inte få.
Fyra riksdaler begärde Roos i arvode för sin läkaråtgärd med kon, och som jag ej hade pengar begärde han pant till Genneveds marknad, då den skulle igenlösas. Johannes erbjöd honom en blå rock, den ville han inte ta, utan en grå som han också tog. Han bad även om ett stycke rep att skarva sin töm med och då Johannes lämnade honom ett stycke, ville han inte ha den, utan tog en ny töm som han fick syn på. Därefter reste de sin väg.
Då jag dagen efter råkade titta efter mina kläder saknade jag flera. Jag erkänner att jag av häpenhet och fruktan för detta följe lämnade dem till pant en kjortel, en sjal, ett blårandigt kläde, en skjorta, ett par strumpor, och en trådhärva. Men jag saknade dessutom ett kattunsförkläde, ett blårandigt kläde och ett rödprickigt dito. Vi begav oss genast åstad att söka efter dessa bedragare, och hann ifatt dem i Önum. Där fick vi genast utan motsägelse tillbaka alla persedlarna, utom ett kläde som hon svor på att hon icke hade, men omsider framtog hon det och lämnade det till mig.
Sådan är berättelsen om dessa bedragares skamlösa framfart. Skrämd och rädd för deras föregivne trolldomsförmåga lämnade jag allt vad de begärde. Olycklig den som bor ensam i deras väg, är enfaldig och rädd, han bedrages lätt av ett sådant följe, om intet laga näpst kan förekomma deras skadliga strykande kring landet."

Efter uppläsande av denna berättelse lämnade åklagaren fram ett betyg som man funnit hos de åtalade.

"Torparen Wilhelm Roos, född 1778, och dess hustru Maria Holm, född 1777, samt dottern Annika född 1808 jämte minderåriga dottern Albertina, född 1820, äro mantals- och skattskrivna på torpet Norängen under hemmanet Westeröd i Naverstads socken och Bullarens härad för innevarande år. Bemälte Roos, som är känd såsom snäll vallackare och hästläkare, ämnar nu företaga en resa med hustru och barn åt andra orter i Bohuslän, Dalsland samt Norge, för att betjäna dem som kunna vara i behov av hans åtgärd. Vilket varder på begäran till bevis meddelat av Norrvikens Fögderis häradsskrivarekontor den 12 januari 1830"

Betyget var undertecknat av O Ahlenius, vice häradsskrivare och förrättande mantalskommissarie. De tilltalade inlämnade även ett prästbevis med följande innehåll:

"Vallackaren och hästläkaren Wilhelm Roos, 52 år gammal och barnfödd i Uddevalla, har här med dess hustru Anna Maria Holm begått Herrens Heliga Nattvard. Roos företer goda besked för både sig och hustrun, och är han dessutom inom Vassända väl känd, omtalad för skicklig i sitt yrke, och har iakttagit ett ordentligt och ärligt uppförande. Han ärnar begiva sig åt Norge, åtföljd av sin hustru och anmäles hos vederbörande till det bästa.
Svenacker den 16 juni 1829, J Hvinbom, komminister i Vassända."

Brita visade de aktuella klädespersedlarna som var ett kattunsförkläde, ett rött och vitt bomullskläde samt ett blångarnskläde, en grå vadmalsrock, en töm, en kjortel, tre kläden, en ny skjorta, ett par strumpor och ett lingarnsnystan. Av dessa saker uppgav hon att de tilltalade genom olovligt tillgrepp kommit över de tre förstnämnda, de övriga hade varit pant för betalningen på fyra riksdaler som Roos skulle ha för läkemedlen till kon.

Wilhelm Roos berättade att han med sitt sällskap hade stannat och låtit sina hästar beta mitt emot målsägarens hem, då hon hade kommit och frågat honom om han förstod sig på att bota kreatur. Roos hade följt henne och botat en sjuk ko, för vilket han skulle få fyra riksdaler. Eftersom Brita inte hade några pengar erbjöd hon frivilligt den grå rocken i pant. För övrigt förnekade Roos allt om signeriet eller häxeriet och sa även att han inte kände till hur Brita mist de övriga kläderna.

Fru Holm sa att hon lämnade medikamenter till Brita för att hon skulle bota en ko, och att hon dagen efter fått de uppvisade kläderna, med undantag av den grå rocken, som pant på 14 dagars tid för sin läkaråtgärd. Allt detta hade skett frivilligt. Hon förnekade allt signeri och även att ha tagit något olovandes från Brita. Då Brita och några karlar kommit efter dem och då tagit upp knytet där kläderna låg, hade det även funnits ett rödrandigt kläde där, som fru Holm inte visste hur det kommit dit. Hon återlämnade genast detta till Brita.

Länsman begärde vittnesförhör med Sven Olofsson i Granbacken och torparen Jonas Månsson i Kalvhagen, och de tilltalade med gästgivaren Johannes Andersson i Önum och ordningsmannen Jon Jonasson i Storegården.

Sven Olofsson berättade att änkans dräng Johannes Jansson den 27 augusti kom till honom och bad honom följa med för att leta efter de tilltalade, vilket Sven gjorde. Då de, tillsammans med Jonas Månsson, kom till Önum lämnade de sina hästar och sprang över ett gärde och hann ifatt de tilltalade. Fru Holm frågade genast om de ville ha kläderna tillbaka och skulle lämna pengar istället. De fick trots detta tillbaka kläderna utan att lämna några pengar. Roos sällskap ville sedan ge sig iväg men stannade på vittnets begäran och följde med till Önum, där de stannade medan vittnet hämtade ordningsmannen.
Jonas Månsson berättade exakt samma sak som Sven.
Johannes Andersson sa att de tilltalade den aktuella dagen rest förbi hans hem, och strax efter hade de båda ovanstående vittnena kommit och frågat honom om han sett några skojare. Han svarade ja, och frågade vad de gjort. De berättade om klädstölden och då sa Johannes till dem att följa efter dem för de var inte långt borta.
Jon Jonasson sa att han kommit till Brita då hon fått igen alla kläderna, och då frågade om de varit stulna. Han frågade också om han på målsägarnas ansvar skulle gripa de tilltalade. Brita hade svarat att endast ett plagg varit stulet men att hon återfått det och att han ej skulle gripa dem eftersom de var kvitt.

Åklagaren sa efter detta att han skickat efter prästbevis om de tilltalade men att de ej kommit ännu, och därför begärde han rimligt anstånd med målet tills de gjort så, och för att skaffa fram ytterligare bevisning.
Målet uppsköts till den 25 september.

Då målet fortsatte förde fånggevaldigern Bellman in de tilltalade som suttit häktade. Målsägarna var också närvarande.
Länsman uppvisade tre handlingar angående de tilltalade som bl a innehöll att Roos och hans fru blivit dömda vid Kullings häradsrätt för stöld, och vid Kållands häradsrätt för signeri. Dock fortsatte Roos och hans fru att förneka det brott de nu var anklagade för. Eftersom de prästbevis som länsman efterskickat ännu ej kommit, så yrkade han på uppskov ytterligare ett tag. Rätten beslöt att uppskjuta målet till nästa laga ting, som skulle börja den 22 november. Under tiden skulle de tilltalade åter föras till länshäktet i Mariestad.

Den 22 november tas målet upp igen. Länsman Bergqvist har nu prästbevisen och de lyder:

"Vallackaren Wilhelm Roos, född 1778 och dess hustru Anna Maria Holm, född 1777, blevo härstädes skattskrivne 1827, på Norängen under Westeröd i Naverstads socken, och medhavde tvenne döttrar, Annika Roos född 1808 och Sophia Albertina Roos född 12 februari 1820. Men år 1828 uttaga de prästbevis, under föregivande att resa till Västergötland, och blevo vid mantalsskrivningen härstädes samma år, på hemmansägarens begäran, från ovannämnda ställe alldeles utstrukne, emedan församlingen önskade bliva dem kvitt. Under den tid de härstädes varit skattskrivne hava de dock så litet vistats här i orten, att ingenting med tillförsiktighet kan anföras om deras vandel. Man och hustru ävensom dottern Annika hava härstädes med enfaldig kristendomskunskap begagnat salighetsmedel.
Naverstads prästgård, den 25 september 1830
W Geintschein, Pr eller Past L"

När detta lästs upp erkände fru Roos att de kläder som de påstods ha stulit fanns bland de andra i knytet, men hon förnekade att olovligen ha tagit dem, de hade av misstag råkat komma med. Hon kunde ej förmås att erkänna något annat, trots uppmaningar att tala sanning. Wilhelm Roos fortsatte även han att förneka brott.

Åklagaren begärde nu vittnesförhör med kronorättaren Jonas Larsson i Naum och häradstjänaren Sven Rapp vid Ribbingstorp.

Jonas Larsson omtalade att han och Rapp gick in i häradsfängelset samma dag som förra tinget var avslutat, och då förklarade de tilltalade för dem att de ville erkänna allt vad åklagaren hade anklagat dem för, bara dom kunde slippa ur fängelset. Fru Roos hade varit mera framhärdande i att vilja erkänna än Wilhelm Roos.
Rapp berättade exakt samma sak som Jonas Larsson.

Slutligen visade åklagaren upp ett pass utskrivet i Fredrikshald i Norge, som visade att de tilltalade hade tillstånd att bege sig till Bohuslän, Älvsborgs län och Skaraborgs län samt Värmland.

Rätten beslutar efter övervägande av vittnesmålen och övriga handlingar att döma de tilltalade skyldiga till signeri, och för det straffas med åtta dagars fängelse vid vatten och bröd. För snatteriet döms de till tre dagars enskilt fängelse, samt att i Ryda kyrkas sakristia undergå enskild skrift med avlösning. Dessutom ska de ersätta målsägarna och vittnena för deras rättegångsutgifter. Straffet ska avtjänas på länshäktet i Mariestad, dit de genast skulle förpassas.

Häxerimål på 1800-talet! Nån häxprocess blev det iallafall inte. Men inte kan det vara kul att sitta på vatten och bröd. Dessutom hade de suttit häktade sedan slutet av augusti, och på den tiden räknades inte häktningstiden av från straffet. De skulle även sitta i häkte tills domen vann laga kraft, det vill säga 20 dagar till.