FOLKBOKFÖRINGEN
GENOM TIDERNA

· Mantalspenning och mantalslängd
· Kyrkobokföring enligt 1686 års kyrkolag
· Samordnad folkbokföring
· Litteraturtips

Mantalspenning och mantalslängd

Före det ständiga rotehållet med dess indelta soldater (som infördes under Karl XI:s tid i slutet av 1600-talet) rekryterades soldater genom utskrivningar bland befolkningen. Socknarna indelades i rotar, och i varje rote uttogs en man till knekt. För detta ändamål fördes längder över män i vapenför ålder. Dessa längder kallades utskrivnings- eller mantalslängder. Den ursprungliga betydelsen av ordet "mantal" är då "antal människor".

Det är dock oftast andra längder än dessa militära som avses när man talar om mantalslängder. För att finansiera kriget mot Polen infördes 1625 bl.a. en kvarntull, en avgift för all mald säd, vilken skulle betalas av alla stånd. De som malde hemma på handkvarnar skulle själva uppge hur mycket som malts av varje sädesslag. Det inbjöd naturligtvis till fusk, och för att förhindra detta förbjöds handkvarnar 1627. Dock fick präster och bönder ha kvar handkvarnar om de i stället för kvarntullen betalade en särskild avgift för varje hushållsmedlem över 12 år. Fr.o.m. 1628 finns det längder, kvarntullsmantalslängder, över dem som skulle betala denna mantalsavgift.

Ursprungligen var det valfritt om man betalade kvarntull eller hade kvar sina egna handkvarnar och betalade mantalsavgiften. Efter några år ersattes dock kvarntullen av en mantalsavgift i hela landet. Kvarntullsmantalspenningen, som den kallades, uppfördes 1635 bland de ordinarie skatterna, och skulle liksom kvarntullen betalas av alla stånden. Kvarntullsmantalspenningen kom tidigt att kallas enbart mantalspenning och längderna mantalslängder.

1655 återgick man till kvarntull i stället för mantalspenning i en del städer, men redan 1660 infördes mantalspenningen på nytt i alla städer utom två. De städer som behöll kvarntullen var Stockholm och Göteborg, och 1706 infördes den även i Karlskrona. I dessa tre städer behölls kvarntullen till 1812, då mantalspenningen infördes även där.

I de gamla norska och danska provinserna som erövrades på 1600-talet gällde följande:

I Skåne, Halland och Blekinge infördes mantalspenningen direkt efter erövringen. Samma sak gällde för inhyses folk i Jämtland. 1669 fick även Bohuslän mantalspenning, och 1693 Gotland. 1693 infördes den även i Jämtland och Härjedalen för alla utom allmogen, och 1810 även för de sistnämnda. Slutligen fick också Särna och Idre mantalspenning 1863.

Från början var 12 år den undre åldersgränsen för skyldigheten att betala (kvarntulls)mantalspenning. 1652 höjdes den till 15 år, vilket var gränsen under cirka 200 av mantalspenningens 300 år. 1841 höjdes gränsen till 17 år, och 1857 till 18 år.

Någon övre åldersgräns fanns ursprungligen inte, men fastställdes 1652 till 63 år. Men tillämpningen av den övre gränsen kunde variera från tid till tid och mellan olika delar av landet, och ibland kombineras med andra villkor, t.ex. att man inte längre var hemmansbrukare. 1857 sänktes den övre gränsen till 60 år, men redan 1863 avskaffades den helt.

Förutom åldern fanns många andra orsaker till befrielse från mantalspenningen:

· Redan 1635 befriades "utfattige, arme och sjuke" som "av allmosor leva måtte".

· 1641 befriades också adelsmännen med familjer samt deras tjänstefolk som "gå till disk och duk". 1652 blev även icke adliga militära befäl i tjänst befriade. Det gällde dock endast befälen personligen, inte deras familjer och tjänstefolk. 1810 avskaffades såväl adelns som befälens befrielse.

· 1693 föreskrevs att meniga ryttare, dragoner, knektar och båtsmän var befriade från mantalspenningen när de var i tjänst, om de inte hade annan privat tjänst vid sidan av eller var hemmansbrukare. Befrielsen gällde dem personligen, ej deras hustrur. Tidigare under 1600-talet hade reglerna varierat såväl mellan de olika vapenslagen som mellan olika delar av riket. Ibland hade t.ex. befrielsen gällt endast när de vistades utrikes, och ibland var hustrun befriad, ibland inte. Det indelta manskapets befrielse från mantalspenningen upphörde 1863.

· Förutom dessa grupper var under kortare eller längre tid även andra befriade från mantalspenningen. Bl.a. studenter, salpetersjudare, fabriksanställda, sjömän, fosterbarn, ägare av stenhus och föräldrar med minst fyra mantalsskrivna barn.

Hur noggrant befolkningen redovisades i mantalslängderna varierade såväl från tid till tid som från distrikt till distrikt. Ursprungligen namngavs endast hushållsföreståndaren, oftast bara med förnamnet; för övriga noterades endast antalet. Antalet noterdes i olika kolumner: man , hustru, söner, drängar, döttrar, pigor m.fl. Senare började man att ange namnet även för andra än hushållsföreståndaren; hustrun var dock i stort sett aldrig namngiven.

Vuxna befriade medtogs ibland i längden med notering om orsaken till befrielsen, ibland utelämnades de helt; minderåriga saknades alltid. Men då mantalslängderna även kom att användas som underlag för uttag av andra skatter var det viktigt att alla personer upptogs i längden, inte bara de som skulle betala mantalspenningen. Och 1765 föreskrevs att i mantalslängderna skulle uppföras "alla människor som liv äga och följaktligen över- och underårige av vad stånd, ålder och kön de helst vara må". Det var dock vanligt även därefter att det för minderåriga endast noterades antalet i kolumnen, men inget namn.

Vilken ort en person blev mantalsskriven på kom också att få betydelse för annat än skatterna. T.ex. föreskrevs 1788 att fattigunderstöd skulle betalas av den socken "där fattighjonet antingen haft eget hemman eller såsom inhyses- eller tjänstehjon senast varit i skatt antecknad". Men samtidigt stadgades att "icke något inhyseshjon bör få sig där nedsätta eller något gammalt och mindre arbetsfört tjänstehjon intagas" innan detta hade godkänts av sockenstämman. Denna rätt att hindra inflyttning upphävdes 1847.

Mantalspenningen avskaffades 1938. Det som ursprungligen var en tillfällig krigsskatt, men redan efter några år blev en ordinarie skatt, kom alltså att bestå i drygt 300 år. Men mantalslängder fortsatte att föras för folkbokföringen även därefter.

Kyrkobokföring enligt 1686 års kyrkolag

Olika kyrkoböcker hade börjat att föras i Sverige redan i början av 1600-talet. Förekomsten av kyrkoböcker varierade dock från stift till stift, likaså föreskrifter om att böcker skulle föras och hur. Gemensamma bestämmelser för hela landet kom först i 1686 års kyrkolag, vilken började att tillämpas 1688 och föreskrev att kyrkobokföringen skulle innehålla följande:

· Längd över alla prästens "åhörare", hus för hus, gård för gård, med anteckningar om deras kristendomskunskap.

· Alla brudfolk med deras föräldrars namn, varifrån de kommer samt "vad vittnesbörd de haft".

· Alla barns, äkta som oäkta, deras föräldrars och dopvittnens/faddrars namn samt födelse- och dopdag och födelseort.

· De avlidnas namn, som i kyrkan eller på kyrkogården är begravna, med kort underrättelse om deras "lägerställen", stånd, villkor, leverne och ålder.

· Deras namn som tid efter annan flytta in uti eller utur församlingen, med underrättelse om varifrån de kommer, "huru de sig förhållit" och vart de far.

Redan i 1571 års kyrkoordning föreskrevs som villkor för nattvardsgång att man kunde "Fader Vår, Tron och Budorden". Katekesförhören hölls först i kyrkan, men husförhör omnämns redan i slutet av 1500-talet. Senare blev husförhören allt vanligare i stället för kyrkoförhören, och i konventikelplakatet 1726 påbjöds husförhör i lag för första gången. (Konventikelplakatet förbjöd konventiklar, d.v.s. privata religiösa sammankomster.)

Förhörslängden hade redan före 1726 vanligen börjat att kallas husförhörslängd. Dessförinnan kallades den bl.a. katekismilängd, katekisationslängd eller skriftebok. Från början innehöll längden inte små barn, utan endast dem som var gamla nog för kristendomsundervisning och nattvardsgång. Men i samband med att man inrättade tabellverket för att få en ordentlig befolkningsstatistik, så bestämdes 1748 att alla skulle registreras i husförhörslängden. Samtidigt fastslogs att allas ålder skulle noteras i längden samt att prästerna skulle "när barn döpas införa dem strax i sin längd, jämväl där någon dör, bliver gift eller flyttar bort, att det även riktigt noteras uti längden".

Husförhörslängden, som ursprungligen hade ett rent religiöst syfte, kom alltså att bli en viktig del av folkbokföringen. Därför behölls längderna när husförhörstvånget upphävdes 1888. Men 1895 ändrades benämningen från husförhörslängd till församlingsbok, med en övergångsperiod på sex år. Senast 1901 skulle varje församling ha lagt upp en ny församlingsbok.

Det fördes även kommunionlängder (nattvardslängder). Ofta fördes det i äldre tider en gemensam kommunion- och katekismilängd, som trots att den var gemensam ibland kallades bara katekismilängd eller bara kommunionlängd.

Ursprungligen fördes en gemensam bok, kort och gott kallad kyrkobok, för födda, vigda och döda. Senare uppdelades kyrkoboken i tre separata böcker, födelse- och dopbok, lysnings- och vigselbok respektive död- och begravningsbok (tillsammans kallade ministerialböcker). I äldre böcker är det inte ovanligt att endast dop- och begravningsdag, inte födelse- och dödsdag, är angiven. Ofta gjordes anteckningarna först på lösa lappar eller i en kladdbok som senare renskrevs. Ibland kunde det gå flera månader eller t.o.m. år mellan lappnotering och renskrift. Vanligt var att lapp- och kladdboksnoteringarna gjordes av klockaren.

Vid flyttning från ett pastorat till ett annat fördes man inte bara in i församlingarnas ut- och inflyttningslängder. Ett prästbevis (flyttningsbevis, flyttningsattest) skulle medföras. Där skulle framgå personens kristendomskunskap, förda leverne och om vederbörande var gift eller till äktenskap ledig. Senare tillkom uppgifter som behövdes för folkbokföringen, som t.ex. födelsetid, födelseförsamling, om attesten var utfärdad före eller efter årets mantalsskrivning samt om den flyttande hade skatteskulder.

1841 beslöts att det varje år skulle göras utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböckerna. Men då dubletterna oftast, i strid med bestämmelserna, förvarades tillsammans med originalen har även de ödelagts vid prästgårdsbränder. Dessa dubletter fördes tills församlingarna fr.o.m. år 1860 blev skyldiga att insända utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböckerna till Statistiska Centralbyrån (SCB). Dessa utdrag insändes varje år t.o.m. 1949. Ur husförhörslängder/församlingsböcker insändes utdrag vart tionde år 1860-1930 och vart femte år 1935-1945.

Samordnad folkbokföring

Enligt krigsfolksordningen från cirka 1620 skulle prästen tillsammans med böndernas ombud upprätta mantalslängder för den militära utskrivningen. Han skulle också notera befolkningens ålder samt de som utflyttat och dött under året. Men redan före denna krigsfolksordning hade prästerna medverkat vid utskrivningarna.

1620 infördes boskapspenningen, en skatt på böndernas boskap och utsäde. De längder som behövdes för indrivningen upprättades av boskapsräknare. När så kvarntullsmantalslängderna började föras fr.o.m. 1628 så fick boskapsräknarna även den uppgiften, som de behöll när mantalspenningen 1635 blev en ordinarie skatt över hela riket.

Hur det gick till när längderna upprättades framgår av ett sistnämnda år utfärdat "memorial" för att "utfordra boskapsskatten och kvarntullsmantalspenningarna". Där sägs att landshövdingen skulle förordna lagläsaren "och en annan redelig man" att tillsammans med kyrkoherden och sexmännen i varje socken "strax förresa kring socknen och häradet". Man skulle "gå gård ifrån gård, bo ifrån bo" och i "särdeles längder både folket och boskapen med utsädet granneligen anteckna".

1642 blev boskapspenningen en fast skatt oberoende av antalet kreatur. Några boskapsräknare behövdes alltså inte längre, vilket betydde att det blev mer praktiskt att låta befolkningen komma till mantalsskrivarna i stället för att dessa gick runt i gårdarna.

När det var dags för mantalsskrivning så skulle "stämningarna uti god tid utskrivas och på predikstolarna avlysas". Mantalsskrivningen förrättades sedan i tingshus, gästgivaregårdar eller andra "ställen varest allmogen med minsta besvärlighet kan komma tillsammans".

Det normala var ett förrättningsställe i varje socken. Två små socknar kunde dock utgöra ett gemensamt distrikt. Men om socknarna var "stora och vidlyftiga" skulle mantalsskrivningen förrättas på två eller flera platser, så att "ej större distrikt sammankallas än som på en dag kan avgöras och slutas, så att allmogen därifrån samma dag kan bliva entledigad".

Vid själva mantalsskrivningen gick man igenom gård efter gård och kontrollerade om det var några förändringar jämfört med föregående års längd. Varje hushållsföreståndare var skyldig att närvara och ange alla personer i hushållet.

1642 överfördes ansvaret för mantalsskrivningen från lagläsarna till fogdarna i varje "befallning" (fögderi). Prästerna fortsatte dock att som tidigare fungera som sekreterare vid mantalsskrivningarna tills särskilda mantalskommissarier fick ansvaret för mantalsskrivningen 1652. Mantalskommissarierna ledde sedan mantalsskrivningen ända tills det 1779 beslöts att häradsskrivarna skulle överta den uppgiften. Övergången skedde dock succesivt, och den siste mantalskommissarien lämnade sin post först 1812.

Även lokala förtroendemän, såsom sexmän och nämndemän m.fl., hade under olika tider skyldighet att närvara vid mantalsskrivningen och lämna upplysningar om befolkningen.

Senare fick även de skattskyldiga rätt att kontrollera att mantalsskrivningen blivit korrekt utförd. 1727 bestämdes att mantalslängden skulle uppläsas i varje socken innan den underskrevs.

Prästerna hade alltså tidigt en central roll vid mantalsskrivningen. Sedan enhetliga regler för kyrkobokföringen införts genom 1686 års kyrkolag, bestämdes också 1693 att kyrkoherden till mantalsskrivningen skulle medtaga "kyrkoboken, varuti vars och ens födelse i församlingen bör vara antecknad". Prästerna protesterade dock mot att tvingas delta i mantalsskrivningen, och 1723 upphävdes detta tvång. Men kyrkoboken skulle fortfarande användas vid mantalsskrivningen. 1752 bestämdes, trots prästernas motstånd, att även husförhörslängden skulle användas.

För att komma till rätta med felaktigheter och fusk vid mantalsskrivningen kom en ny mantals- och skattskrivningsförordning 1812. Enligt den blev prästerna åter skyldiga att deltaga vid mantalsskrivningen, men nu i första hand i sin egenskap av ansvariga för kyrkobokföringen, vilken i fortsättningen helt kom att utgöra grunden för mantalsskrivningen. För att husförhörslängdens uppgifter skulle vara aktuella och kunna användas vid mantalsskrivningen blev alla hushållsföreståndare skyldiga att vid varje års husförhör noga redovisa vilka som ingick i hushållen. Vidare skulle av flyttattesterna framgå om de utfärdats före eller efter årets mantalsskrivning i utflyttningsförsamlingen. Därmed samordnades kyrkobokföring och mantalsskrivning definitivt.

Genom en ny förordning 1861 skildes föreskrifterna för själva mantalsskrivningen slutligt från föreskrifterna för de skatter som uttaxerades med mantalslängden som grund. Mantalsskrivningen blev därmed en ren folkbokföringsförrättning.

Genom kyrkobokföringsförordningen 1894 ersattes husförhörslängden fr.o.m. 1895 av församlingsboken, och enhetliga förmulär för alla kyrkoböcker infördes. Även kyrkobokföringen kom därefter att i stor utsträckning vara en ren folkbokföring.

1946 infördes länsbyråer för folkbokföringen. Samtidigt fick varje person ett niosiffrigt födelsenummer, bestående av födelsedatumet och ett tresiffrigt nummer, med särskilda nummerserier för varje län. Vid datoriseringen av folkbokföringen 1968 tillades en tionde siffra, en kontrollsiffra, och födelsenumret kallas därefter personnummer.

Efter den här beskrivna stegvisa samordningen av mantalsskrivning och kyrkobokföring utvecklades en ren folkbokföring bestående av dessa båda delar. Eller som det stadgades i den folkbokföringslag som gällde fram till 1991:

Folkbokföring sker

dels fortlöpande hos pastorsämbetet i kyrkoböcker och andra register för varje församling av svenska kyrkan (kyrkobokföring),

dels årligen hos skattemyndighet i mantalslängder församlingsvis för varje kommun (mantalsskrivning).

Den slutliga samordningen av folkbokföringen ägde rum den 1 juli 1991 när skattemyndigheten övertog även kyrkans del av folkbokföringen. Därmed upphörde den dubbla folkbokföringen med kyrkobokföring och mantalsskrivning.

Litteraturtips

· "Mantalsskrivningen i Sverige före 1860" (Gösta Lext, 1968)
· "Studier i svensk kyrkobokföring 1600-1946" (Gösta Lext, 1984)
· "Den svenska folkbokföringens historia under tre sekler" (Arvid Wannerdt, 1982)


Senast ändrad den 8/2 2002

© 2002 Jörgen Tollesson

Tillbaka till Forskningstips