Jag tänkte här berätta om vad som bland annat fick mig att börja släktforska. Jag känner ju Lotta sedan långt tidigare och när jag fick höra att hon släktforskar så blev jag sugen att börja. Har funderat på det massvis med gånger men aldrig riktigt kommit till skott. Efter att jag tagit redan på så mycket fakta jag kunde av släktingar satte jag på kul ut en efterlysning i Rötter och fick svar av Marianne Sjöblom vars mormor var dotter till Karl Gustaf Sundberg som är min farmors farfar. Hon hade hört någon gång att det skulle finnas en tidningsartikel om Karl Gustaf inför hans 80-årsdag och eftersom han vid det tillfället var bosatt i Fagernäs, Timrå så misstänkte jag att det kunde vara i Sundsvalls Tidning den kunde återfinnas.
Ibland är världen liten och jag trodde väl knappast jag som nybörjare skulle ha sådan tur att återfinna den men det var kanske ren nybörjartur och förstås Lottas förtjänst. Lottas sambo Lennart jobbade vid den här tiden på Sundsvalls Tidning och Lotta var så snäll att hon ägnade en hel del tid att leta i arkiven på tidningen och ni må tro att jag blev glad när hela artikeln en dag damp ner i min brevlåda. Detta gjorde att jag fick en ordentlig kick i forskningen och verkligen kom igång ordentligt. Här nedan följer intervjun.
Jill Raneryd
Intervju med Karl Gustav Sundberg
i Sundsvalls Tidning onsdagen den 10 Dec 1941.
Karl Gustav var född 1861-12-11 i Katarina fg i Stockholm död 1949-10-31 på Hamsta sjukhem i Timrå.
80-årig Fagervikbo med brokigt förflutet.
Har varit med om världsomseglingar och provat lite av varje.
Det är minsann inte många förunnat att uppnå hög ålder med bibehållen fysisk och psykisk spänst. Ett påtagligt undantag är f. elektrikern vid Fagerviks sulfitfabrik, Karl Gustav Sundberg, som imorgon fyller åttio år. Under en intervju med ST:s medarbetare gav han intryck av en ovanlig vitalitet.
-Jag är född i Stockholm år 1861 den 11 dec, säger hr Sundberg. Min far var tulltjänsteman med en lön på 46:50 i månaden, och då skulle han hålla sig med uniform också och försörja hustru och fem barn med den inkomsten. Livet på sjön lekte mig emellertid i hågen och en vacker dag skrev jag in mig vid skeppsgossekåren i Karlskrona. Jag var då 16 år och blev "karlskriven" 1880. Sedan kom jag till örlogsstationen i Stockholm, där jag var till 1888. Under denna tid avlade jag flera examina, bl. a. vid Kungl.flottans underbefälskola och Kungl.flottans minskola. Sedan jag genomgått dess högre kurs, placerades jag i underofficersklassen år 1886. Och signaturen kunde själv genom att ta del av hr. Sundbergs betyg från den tiden få intryck av en duktig och plikttrogen elev. Matematiken var då och är fortfarande hans älsklingsämne, och det är många platsbor, som fått sina matematiska kunskaper justerade med hr.Sundberg som lärare. Cosinus, cotangent och andra mystiska begrepp ur den högre matematiken tycktes inte vara främmande för intervjuoffret.
-Från min anställning vid flottan har jag endast angenäma minnen, fortsätter hr.Sundberg. Långresan 1881-82 med ångkorvetten Balder hör till de bästa. Den räckte i 9 månader och var både representations- och övningsresa. Vi lämnade Stockholm i september med Kiel som närmaste mål, och ombord befann sig självaste nuvarande kungen, som skulle till Karlsruhe för att gifta sig. Något senare hade vi äran att från Fredrikshavn på Jylland få både honom och hans gemål och hela deras svit som passagerare över till Göteborg. Undra inte på, att vi tyckte oss förmer än alla andra inom svenska flottan! Ja, sedan fortsattes resan, och efter svåra strapatser i storm och oväder kom vi först till Västindien, där vi kryssade mellan öarna en tid, varefter det bar av till Venezuela och till Colon vid infarten till nuvarande Panamakanalen. Så besökte vi New York, där det var fruktansvärt kallt, trots att det var långt framme i april. På påskdagen var vi i Svenska kyrkan, och det kändes skönt att liksom få en fläkt från gamla Sverige. Efter någon tid var vi tillbaka i Karlskrona.
Mitt livs största äventyr upplevde jag under resan till Västindien. Vi hade just anlöpt Madeira, då vi upptäckte en svår spricka i rodret. Vädret var lugnt, och tur var väl det, för hamnen låg fullkomligt oskyddad. Rodret hakades av, fördes i land och försågs med bastanta järnbeslag. När vi sedan från en flotte skulle haka på det igen, började det blåsa upp och snart var det full orkan. Rodret hängde i ett tåg från en talja i mesanmasten och släpades delvis i vattnet. Genom fartygets rullningar lossnade så plötsligt repet från taljan och rodret sjönk med svindlande fart. Men ett mirakel räddade oss. Repet hakade nämligen upp sig på roderkramporna i akterskeppet, och så småningom fick vi rodret på dess plats. Om det hade sjunkit, så hade både fartyg och vi alla varit förlorade. Vi hade börjat driva, och mot de skyhöga vågornas kraft hade fyra ankare och en snurrande propeller ingenting förmått, om rodret fattats. Vi hade blivit krossade mot stranden. När vi äntligen kapat ankarkättingarna och styrt till havs, sände vi ödets gudinna en tacksamhetsgärd. Vid hemkomsten till Sverige upptäcktes det, att korvetten var en rutten "skorv". Tog man bort kopparplåten på något ställe, kunde man sticka en käpp rätt genom skrovet! Och att det var ruttet hade vi länge misstänkt, för hur vi än spolade fartyget under däck, så luktade det ändå surt.
År 1885 tjänstgjorde jag på korvetten Lagerbjelke. Ryssland och England tvistade då som bäst om Afghanistan och man väntade krig dem emellan. Hela svenska flottan låg på beredskap. Jag var med om att minera både vid Fårösund och kring Gotland. Man fruktade nämligen att engelsmännen, om kriget bröt ut, skulle försöka upprätta en bas på Gotland. Något krig blev det emellertid aldrig. Flottan kom sedan alltmer i lägervall och jag tog avsked.
Sedan blev jag dykare på Neptunbolagets ångare Argo. En gång gick jag ner efter tvenne flickor, som drunknat ute vid Sandhamn på 30 m. djup. Det var ett hemskt uppdrag. De hade så fast omslutit varandra så det var nästan omöjligt att skilja på dem. Av fadern, en grosshandlare, fick jag 100 Kr. för arbetet.
Efter att sedemera en tid varit i telefonbolagets tjänst som arbetsförman, blev jag resemontör vid AEG. Som sådan var jag till Finland tre gånger. I närheten av Ekenäs tillverkade finnarna spett och korpar och små yxor, som ryssarna skulle använda i kriget mot Japan. I början var de ryska kontrollanterna noga med proven. Höll t. ex. inte en yxa att slå på, sedan man lagt den med flatsidan över ett stöd, kasserade man hela det hundratal, som den tagits ur. Senare köpte man dock rubb och stubb utan att prova varan, och finnarna gjorde goda affärer. Men materialen kom visst aldrig fram, för japanerna lade beslag på alltsammans.
Hit till Fagernäs kom jag 1912, där jag haft anställning som elekriker vid den nybyggda fabriken till 1932.
-Jag har sjungit och gymnastiserat i all min tid. Sjöng oftast på väg till arbetet, under arbetet och efter slutat arbete. Finge jag, som jag ville, så skulle alla vara skyldiga att sjunga och gymnastisera, det senare minst tre timmar tre gånger i veckan. "Sjung och gymnastisera, och du förblir ung", är hr Sundbergs recept för den, som vill uppnå hög ålder. Och det är minsann ingen stapplande gubbe, man möter, då "farbror Sundberg" är ute och går sina "enmilsbanor" 3-4 gånger i veckan. Det är istället en förbluffande spänst över hela hans person, som f.ö. uppenbart röjer en lycklig förening av aristokrat och viking. Till sitt kynne är han nobel och bildad och van att ärligt sjunga ut sin mening. Hyllningarna imorgon komma säkerligen icke att utebli.
