Vilse bland rottrådarna En betraktelse över en släktforskares vedermödor
Prolog
Den som någon gång har stickat och som haft/har en katt vet hur ett ursprungligen prydligt hoprullat garnnystan kan se ut sedan katten har lekt med det. Själv ägnar jag mig inte åt stickning, möjligen av det skälet att jag vet att jag, även utan katt, skulle trassla till alltihop på nolltid. Att trots denna självkännedom börja ägna sig åt släktforskning torde bero på en yrkesskada. Som journalist och forskare har jag fått en lång nyfiken näsa för allt som är värt att snoka i. Sensmoralen är nog "nöj dig med att utforska en rot i taget i stället för att rota bland flera samtidigt". Konsekvensen är att förutom de rottrådar som snärjer mig så jag inte hittar ut har jag drabbats av en drös med luftrötter som ogenerat hänger från det träd vars grenar jag drömmer om att pryda med mina barns anor i den svenska allmogen.

Den som någon gång ägt en Monstera vet att denna formidabla växt, förutom att raka i höjden så den kräver takkrok för att hållas på plats också har förmåga att breda ut sig åt alla håll. En annan, och i det här sammanhanget relevant, egenskap den har är att utveckla luftrötter som strävar neråt för att kunna rota sig i den kruka i vars djup växten lever. Luftrötterna kan liknas vid de sidogrenar man understundom får syn på i Rötter, kyrkböcker och andra dokument. En glimt av hopp som kvickt grusas för att det är något som inte stämmer, och se stämma ska det i släktforskningen. Rätt släktnamn men fel personnamn, fel årtal eller till och med fel århundrade. De där sidogrenarna kan kännas lockande att dra i. De är tvivelsutan lärorika, men knappast släktberikande.

Reflektioner kring mänsklighetens historia
Varför håller så många i övrigt sansade människor på med att "söka sina rötter" i den allt tätare djungel av rottrådar som vi ändå vet härrörde från samma träd när homo sapiens började vandra på vår jord, i början fyrbenta och senare tvåbenta varelser som alla torde ha varit släkt med varandra. Om alla människor i vår tid kunde inse detta världsomspännande släktskap skulle inga krig finnas tror jag. Inte kan du väl öppna krig mot din egen släkting? Nåja, släktfejder har även jag hört talas om, men…

Se upp och hugg i!
Oj! Nu snubblade jag bestämt på en rottråd som jag inte uppmärksammat tidigare. Bäst att hugga tag i den och följa den så att jag kan se var den börjar och slutar. Kanske bäst att följa en tråd åt gången för snart är det risk för att jag inte ser marken för alla rottrådar som ringlar sig över. Det finns de som påstår att livet är enkelt. De har aldrig släktforskat, tro mig! Då skulle de förstå mig när jag säger att jag nu irrar omkring bland gäckande rottrådar, påtagligt vilse men naivt hoppfull. Det gäller bara hitta ett sätt att hitta rätt tåt bland alla tåtar och med tillförsikt följa den man huggit tag i.

Eftertankar
Alltsammans började så enkelt och klart. Ville bara finna fadern till ett år 1899 fött och enligt födelseboken "oäkta" gossebarn som i vuxen ålder var en påtagligt äkta far till mig. Tänk om denne far, min genetiska farfar, är en spännande man som från fjärran land stormade in i min farmors liv och hjärta. Men så började jag plantera andra träd vid sidan om det första. Det skulle jag väl inte ha gjort, men trots röran nu så ångrar jag mig inte för nu börjar en vacker lund att ta form, en lund med ännu späda men löftesrika grenar och små utskott.

Birgitta, vid det ännu nakna släktträdets fot